Förlossning med tvillingarna
I vecka 36 var jag redan en hel vecka "över tiden" och jag kände mig nästan deprimerad. Jag trodde inte jag skulle orka mycket mer. Ett besök hos läkaren den 15 Augusti visade att min blodtryck var skyhögt och jag blev (igen) skickad direkt till akuten. Min kära man var på jobbet så fick sällskap av hans syster, och fast jag vill få ut bebisarna så sa de åt mig att de i första hand skulle ge mig dropp som här heter Magnesium Sulfate men ärligt talat vet jag inte alls vad det är. Det ges i alla fall för att få ner ett akut högt blodtryck då min läkare konstaterat att jag hade havandeskapsförgiftning.
Av Magnesium droppet mådde jag dåligt, min doktor hade redan sagt att det kallas death in a bottle, och det var en bra beskrivning! Jag blev supertrött, illamående, varm, fick feberfrossa och sluddrade, kände mig helt avslagen från vad som pågick.
Ganska snabbt såg min doktor att det inte funkade och bestämde akut kejsarsnitt pga mitt blodtryck, och att hjärtslagen på bebisarna gick ner ordentligt av droppet.
Kejsarsnitt? Nej!
Det var inte alls vad jag hade tänkt mig! Min första förlossning var en ren dröm, utan någon smärtlindring eller problem alls. Jag hade bestämt sagt ifrån om kejsarsnitt även fast det är väldigt, väldigt vanligt med tvillingar att det behövs. Hur som helst hade min doktor sagt att vi kan försöka undvika det så länge Baby A hade huvudet ner och det hade hon ju. Att Baby B bestämt sig för att ha fötterna neråt var bara en liten hicka på vägen hade hon sagt. Hon skulle försöka vända honom efter att Mayia fötts, och om det inte funkade så kunde han födas med rumpan först. Skulle det bli något problem så skulle vi ta det då = minimal risk för kejsarsnitt....
Strax efter 6 på kvällen: Det gick snabbt när hon hade bestämt sig och jag blev direkt skjutsad till operation, Kevin fick gå iväg för att byta om. Att få epidural var aldrig aktuellt i min värld, och jag hade inte ens googlat kejsarsnitt. Jag kände att jag hade absolut ingen koll alls på vad som skulle ske. Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv!
Efter mycket tårar så satt de bedövningen och började kejsarsnittet. Jag vet att jag skrek efter Kevin i ren panik och en sköterska sprang och hämtade honom. Han kom in i rummet precis när de tog ut första bebisen, Mayia. Ungefär samtidigt hörde jag att en sköterska ringde till intensiven (NICU) och ville ha mer personal och jag hörde hon sa "level 3, level 3" flera gånger. Jag hade läst tillräckligt innan om preemie babies och visste att de antog att bebis # 2 skulle behöva extra hjälp på en gång. 2 minuter efter sin syster kom Makai.
Hela kejsarsnittet överlag är ganska suddigt, jag var nog tillräckligt drogad från droppet innan - på gott och ont.
Efter att ha vägt och mätt bebisarna så tog de Makai till NICU pga vätska i lungorna och svårt att andas själv. Samma som det var med våran första son.
Resten av natten spenderade jag uppkopplad till dropp och jag minns nästan ingenting, tyvärr. Kevin satt på en stol bredvid min säng nästan hela natten, men små avbrott för att gå till NICU och kolla till Makai, och han har berättat att jag fick sprutor och nytt dropp för att få ner blodtrycket, men att det inte hade fungerat och de hade varnat att jag kanske skulle behöva ligga på intensiven ett tag. Runt 9 på morgon hade mitt blodtryck gått ner lite och vi fick ett rum. Jag var fortfarande uppkopplad med Magnesium och hela den dagen är suddig, jag kunde inte komma ur sängen för att se Makai.
Jag är inte glad över hur denna förlossning blev. Det känns så trist att stora delar är så suddiga och jag var för drogad för att riktigt känna mig lycklig när mina barn föddes. Sorgligt va?
Dagarna på sjukhuset efter kejsarsnittet var hemska. Jag hade klagat till Kevin att jag inte trodde jag kunde överleva smärtan från snittet, lite överdrivet kan man ju tycka nu i efterhand! Vi fick ha Mayia på rummet med Makai låg kvar på intensiven tills han var 8 dagar gammal.
Inte för att låta deppig- men det vart inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade svårt att hantera att mina barn inte var på samma ställe och jag tror nu i efterhand att jag var på gränsen postpartum depression. Dagarna på sjukhuset var änna tyngre då jag knappt träffade Kadien alls, och saknade honom så sjukt mycket. Jag grät mer de dagarna för att jag saknade honom än för hur ont det gjorde efter snittet!
På bilderna är tvillingarna 1 dag
Efter att jag fick komma hem med Mayia var det ett evigt åkande mellan sjukhuset och hem. Jag hade fått tabletter för mitt blodtryck och blodförtunnande sprutor så jag pendlade mellan må dåligt och huvudvärk av högt blodtryck, och illamående, svimfärdig och svag när mitt blodtryck gick ner för snabbt. När Makai äntligen fick komma hem kändes det bättre och snittet läkte ganska snabbt. Efter ca 2 veckor gjorde det inte ont längre och jag började må bättre.
Jag tror att tack vare min fina man, svärföräldrar och Kevins syster, samt min familj på telefon och sms med uppmuntringar och kärlek så kom vi i ordning någolunda snabbt. Min mamma kom hit och hjälpte till i 5 veckor - det var guld värt! Jag grät mycket i början, och jag var inte säker på om jag skulle orka med - men det vände efter några veckor.
Nu minns jag knappt hur livet var utan mina 3 hjärtan!
Så för att avsluta. Det var tungt. Det var jobbigt och gjorde ont. Jag var trött - men det var allt värt mina nya småttingar, mina fina lilla tvillingar.
Förlossnings berättelse
Torsdag morgon så hade jag läkartid och jag var 1 cm öppen och bebis låg långt ner osv, men min doktor sa att det här kommer nog ta tid - speciellt eftersom det var min första graviditet och jag hade inga kramper eller nånting liknande. Dagen gick och jag började känna av små värkar när jag var på jobbet, så jag skickade ett sms till Kevin att vi kanske får bebis snart iaf! Han svarade att det är säkert bara för att doktorn hade tryckt och petat runt under morgonen och det kommer säkert gå över...... =)
Torsdag kväll spenderade jag ändå hemma hos svärföräldrarna "bara för att" ist för att vara ensam hemma. Jag kände lite sammandragningar och var väldigt obekväm, kunde inte ligga och vila, kunde inte stå upp och ville inte sitta ner, bara allmänt jobbig känsla....
Klockan 23 så hände någonting! Vattnet gick och jag kände direkt att värkarna blev annorlunda. Eftersom jag visste att Kevin skulle vara på väg hem snart så skickade jag ett sms "I THINK MY WATER BROKE!" och han ringde på 1 sekund och undrade vad jag menade med det? Haha, lite panik i rösten hade han. Efter att ha pratat i telefon med min doktor så bestämde hon att jag skulle komma in på kontroll, och svärisarna skjutsade hem mig för att möta upp Kevin hemma hos oss. Värkarna blev snabbt starkare och jag klockade dem 40 - 49 sekunder långa, med ca 2 minuters mellanrum. Väl hemma packade vi snabbt ihop de sista (nej vi var inte helt redo med sjukhusväskan....) och jag hann tydligen klaga flera gånger på att jag inte var beredd att föda barn eftersom jag hade vanligt smink, inte vattenfast på mig. Orka. Tydligen var det viktigt just då.....
Strax innan 1 på natten blev jag inskriven efter att de konstaterat att det verkligen var fostervatten, men att jag fortfarande bara var 1 cm öppen. Det kommer bli en lång natt sa min doktor innan hon försvann. De satte dropp (efter många om och men, och som Kevin säger - mina totalt bortkastade försök att få dem att inte sätta en nål i handen på mig.....) och monitor och jag varierade mellan att vara uppe och gå i rummet och att ligga i sängen och vila. Värkarna kom fortfarande med ca 2 minuters mellanrum och det var inte alls speciellt svårt att hantera med andning och Kevin som pratade med mig genom varje värk.
Strax efter 3 gick Kevin iväg för att köpa nåt att äta, och jag bestämde mig för att halvligga i en fotölj och bara fokusera på att andas genom värkarna, vilket funkade väldigt bra just då.
Runt kl 4 började det bli jobbigt, jag andades genom varje värk med Kevins hjälp och massage, och vid ett tillfälle så kollade jag alldelens för mycket på klockan och klagade irriterat att "why the f*ck has it been 4.10 for an hour already!" Haha, Kevin skrattade ihjäl sig vilket såklart irriterade mig just då. Nånstans efter det tappade jag koll på tiden och jag vet bara att det vart starkare och starkare värkar och jag hade svårare att slappna av till 100% som "the Bradley method" fokuserar på, men jag lyckades ändå hålla andningen lugn och tackade nej till droger varje gång de kom och kollade läget..... Jag varierade mellan att sitta i en fotölj, stå upp och sitta på knä lutad mot sängen. Kevin var helt fantastisk och jag gick helt in i att lyssna på honom och slappna av.
Vid 6.30 - tiden kände jag hur värkarna ändrades och det blev mer tryck neråt, och vi ringde in en sköterska för att kolla mig. Jag trodde inte alls att det var dags att föda - jag var beredd på flera timmar till med värkarbete eftersom alla sa att det skulle ta så lång tid med första förlossningen, men eftersom jag ville gå på toaletten var de ändå tvugna att koppla bort monitorn. Jag hade sagt till Kevin (tydligen, minns inte alls det men jag var väl fokuserad på annat) att om jag bara var 3-4 cm öppen när de skulle kolla mig så ville jag åka hem! Doktorn undersökte mig och sa att jag var 10 cm öppen och jag fick krysta om jag ville. Ganska direkt så kände jag att det var dags och efter några krystvärkar (minns inte direkt men kanske runt 5-6 st) så kom lillen ut!
07.09 kom han till världen ♥
Torsdag kväll spenderade jag ändå hemma hos svärföräldrarna "bara för att" ist för att vara ensam hemma. Jag kände lite sammandragningar och var väldigt obekväm, kunde inte ligga och vila, kunde inte stå upp och ville inte sitta ner, bara allmänt jobbig känsla....
Klockan 23 så hände någonting! Vattnet gick och jag kände direkt att värkarna blev annorlunda. Eftersom jag visste att Kevin skulle vara på väg hem snart så skickade jag ett sms "I THINK MY WATER BROKE!" och han ringde på 1 sekund och undrade vad jag menade med det? Haha, lite panik i rösten hade han. Efter att ha pratat i telefon med min doktor så bestämde hon att jag skulle komma in på kontroll, och svärisarna skjutsade hem mig för att möta upp Kevin hemma hos oss. Värkarna blev snabbt starkare och jag klockade dem 40 - 49 sekunder långa, med ca 2 minuters mellanrum. Väl hemma packade vi snabbt ihop de sista (nej vi var inte helt redo med sjukhusväskan....) och jag hann tydligen klaga flera gånger på att jag inte var beredd att föda barn eftersom jag hade vanligt smink, inte vattenfast på mig. Orka. Tydligen var det viktigt just då.....
Strax innan 1 på natten blev jag inskriven efter att de konstaterat att det verkligen var fostervatten, men att jag fortfarande bara var 1 cm öppen. Det kommer bli en lång natt sa min doktor innan hon försvann. De satte dropp (efter många om och men, och som Kevin säger - mina totalt bortkastade försök att få dem att inte sätta en nål i handen på mig.....) och monitor och jag varierade mellan att vara uppe och gå i rummet och att ligga i sängen och vila. Värkarna kom fortfarande med ca 2 minuters mellanrum och det var inte alls speciellt svårt att hantera med andning och Kevin som pratade med mig genom varje värk.
Strax efter 3 gick Kevin iväg för att köpa nåt att äta, och jag bestämde mig för att halvligga i en fotölj och bara fokusera på att andas genom värkarna, vilket funkade väldigt bra just då.
Runt kl 4 började det bli jobbigt, jag andades genom varje värk med Kevins hjälp och massage, och vid ett tillfälle så kollade jag alldelens för mycket på klockan och klagade irriterat att "why the f*ck has it been 4.10 for an hour already!" Haha, Kevin skrattade ihjäl sig vilket såklart irriterade mig just då. Nånstans efter det tappade jag koll på tiden och jag vet bara att det vart starkare och starkare värkar och jag hade svårare att slappna av till 100% som "the Bradley method" fokuserar på, men jag lyckades ändå hålla andningen lugn och tackade nej till droger varje gång de kom och kollade läget..... Jag varierade mellan att sitta i en fotölj, stå upp och sitta på knä lutad mot sängen. Kevin var helt fantastisk och jag gick helt in i att lyssna på honom och slappna av.
Vid 6.30 - tiden kände jag hur värkarna ändrades och det blev mer tryck neråt, och vi ringde in en sköterska för att kolla mig. Jag trodde inte alls att det var dags att föda - jag var beredd på flera timmar till med värkarbete eftersom alla sa att det skulle ta så lång tid med första förlossningen, men eftersom jag ville gå på toaletten var de ändå tvugna att koppla bort monitorn. Jag hade sagt till Kevin (tydligen, minns inte alls det men jag var väl fokuserad på annat) att om jag bara var 3-4 cm öppen när de skulle kolla mig så ville jag åka hem! Doktorn undersökte mig och sa att jag var 10 cm öppen och jag fick krysta om jag ville. Ganska direkt så kände jag att det var dags och efter några krystvärkar (minns inte direkt men kanske runt 5-6 st) så kom lillen ut!
07.09 kom han till världen ♥
Överlag gick allting super, och jag är väldigt medveten om att jag hade en enkel förlossning, MEN jag är också 100% säker att metoden vi valt att andas efter, och stödet från Kevin var anledningen att jag klarade mig igenom allting utan någon slags smärtlindring. Dessutom var jag glad att vara uppe på benen, kunna gå omkring och duscha direkt efter förlossningen, jag vet inte om jag hade kunnat det om jag hade haft epidural. Jag är sjukt stolt över mig själv, och över Kevin som var där under hela förloppet, och som såg allting och då menar jag allt - sen klippte navelsträngen och var världens stoltaste pappa!
Det känns bra att höra Kevin prata så gott om allting och när han berättar hela förlossningen för andra, och att han absolut skulle vilja göra om det igen. Jag med för den delen, hur mycket det än kändes just i det tillfället så är det så himla värt det efter att man fått en liten bebis!
Det känns bra att höra Kevin prata så gott om allting och när han berättar hela förlossningen för andra, och att han absolut skulle vilja göra om det igen. Jag med för den delen, hur mycket det än kändes just i det tillfället så är det så himla värt det efter att man fått en liten bebis!
