Torsdag morgon så hade jag läkartid och jag var 1 cm öppen och bebis låg långt ner osv, men min doktor sa att det här kommer nog ta tid - speciellt eftersom det var min första graviditet och jag hade inga kramper eller nånting liknande. Dagen gick och jag började känna av små värkar när jag var på jobbet, så jag skickade ett sms till Kevin att vi kanske får bebis snart iaf! Han svarade att det är säkert bara för att doktorn hade tryckt och petat runt under morgonen och det kommer säkert gå över...... =)
Torsdag kväll spenderade jag ändå hemma hos svärföräldrarna "bara för att" ist för att vara ensam hemma. Jag kände lite sammandragningar och var väldigt obekväm, kunde inte ligga och vila, kunde inte stå upp och ville inte sitta ner, bara allmänt jobbig känsla....
Klockan 23 så hände någonting! Vattnet gick och jag kände direkt att värkarna blev annorlunda. Eftersom jag visste att Kevin skulle vara på väg hem snart så skickade jag ett sms "I THINK MY WATER BROKE!" och han ringde på 1 sekund och undrade vad jag menade med det? Haha, lite panik i rösten hade han. Efter att ha pratat i telefon med min doktor så bestämde hon att jag skulle komma in på kontroll, och svärisarna skjutsade hem mig för att möta upp Kevin hemma hos oss. Värkarna blev snabbt starkare och jag klockade dem 40 - 49 sekunder långa, med ca 2 minuters mellanrum. Väl hemma packade vi snabbt ihop de sista (nej vi var inte helt redo med sjukhusväskan....) och jag hann tydligen klaga flera gånger på att jag inte var beredd att föda barn eftersom jag hade vanligt smink, inte vattenfast på mig. Orka. Tydligen var det viktigt just då.....
Strax innan 1 på natten blev jag inskriven efter att de konstaterat att det verkligen var fostervatten, men att jag fortfarande bara var 1 cm öppen. Det kommer bli en lång natt sa min doktor innan hon försvann. De satte dropp (efter många om och men, och som Kevin säger - mina totalt bortkastade försök att få dem att inte sätta en nål i handen på mig.....) och monitor och jag varierade mellan att vara uppe och gå i rummet och att ligga i sängen och vila. Värkarna kom fortfarande med ca 2 minuters mellanrum och det var inte alls speciellt svårt att hantera med andning och Kevin som pratade med mig genom varje värk.
Strax efter 3 gick Kevin iväg för att köpa nåt att äta, och jag bestämde mig för att halvligga i en fotölj och bara fokusera på att andas genom värkarna, vilket funkade väldigt bra just då.
Runt kl 4 började det bli jobbigt, jag andades genom varje värk med Kevins hjälp och massage, och vid ett tillfälle så kollade jag alldelens för mycket på klockan och klagade irriterat att "why the f*ck has it been 4.10 for an hour already!" Haha, Kevin skrattade ihjäl sig vilket såklart irriterade mig just då. Nånstans efter det tappade jag koll på tiden och jag vet bara att det vart starkare och starkare värkar och jag hade svårare att slappna av till 100% som "the Bradley method" fokuserar på, men jag lyckades ändå hålla andningen lugn och tackade nej till droger varje gång de kom och kollade läget..... Jag varierade mellan att sitta i en fotölj, stå upp och sitta på knä lutad mot sängen. Kevin var helt fantastisk och jag gick helt in i att lyssna på honom och slappna av.
Vid 6.30 - tiden kände jag hur värkarna ändrades och det blev mer tryck neråt, och vi ringde in en sköterska för att kolla mig. Jag trodde inte alls att det var dags att föda - jag var beredd på flera timmar till med värkarbete eftersom alla sa att det skulle ta så lång tid med första förlossningen, men eftersom jag ville gå på toaletten var de ändå tvugna att koppla bort monitorn. Jag hade sagt till Kevin (tydligen, minns inte alls det men jag var väl fokuserad på annat) att om jag bara var 3-4 cm öppen när de skulle kolla mig så ville jag åka hem! Doktorn undersökte mig och sa att jag var 10 cm öppen och jag fick krysta om jag ville. Ganska direkt så kände jag att det var dags och efter några krystvärkar (minns inte direkt men kanske runt 5-6 st) så kom lillen ut!
07.09 kom han till världen ♥

Överlag gick allting super, och jag är väldigt medveten om att jag hade en enkel förlossning, MEN jag är också 100% säker att metoden vi valt att andas efter, och stödet från Kevin var anledningen att jag klarade mig igenom allting utan någon slags smärtlindring. Dessutom var jag glad att vara uppe på benen, kunna gå omkring och duscha direkt efter förlossningen, jag vet inte om jag hade kunnat det om jag hade haft epidural. Jag är sjukt stolt över mig själv, och över Kevin som var där under hela förloppet, och som såg allting och då menar jag allt - sen klippte navelsträngen och var världens stoltaste pappa!
Det känns bra att höra Kevin prata så gott om allting och när han berättar hela förlossningen för andra, och att han absolut skulle vilja göra om det igen. Jag med för den delen, hur mycket det än kändes just i det tillfället så är det så himla värt det efter att man fått en liten bebis!