Förlossning med tvillingarna

 
I vecka 36 var jag redan en hel vecka "över tiden" och jag kände mig nästan deprimerad. Jag trodde inte jag skulle orka mycket mer. Ett besök hos läkaren den 15 Augusti visade att min blodtryck var skyhögt och jag blev (igen) skickad direkt till akuten. Min kära man var på jobbet så fick sällskap av hans syster, och fast jag vill få ut bebisarna så sa de åt mig att de i första hand skulle ge mig dropp som här heter Magnesium Sulfate men ärligt talat vet jag inte alls vad det är. Det ges i alla fall för att få ner ett akut högt blodtryck då min läkare konstaterat att jag hade havandeskapsförgiftning.
 
Av Magnesium droppet mådde jag dåligt, min doktor hade redan sagt att det kallas death in a bottle, och det var en bra beskrivning! Jag blev supertrött, illamående, varm, fick feberfrossa och sluddrade, kände mig helt avslagen från vad som pågick.
 
Ganska snabbt såg min doktor att det inte funkade och bestämde akut kejsarsnitt pga mitt blodtryck, och att hjärtslagen på bebisarna gick ner ordentligt av droppet.
 
Kejsarsnitt? Nej!
 
Det var inte alls vad jag hade tänkt mig! Min första förlossning var en ren dröm, utan någon smärtlindring eller problem alls. Jag hade bestämt sagt ifrån om kejsarsnitt även fast det är väldigt, väldigt vanligt med tvillingar att det behövs. Hur som helst hade min doktor sagt att vi kan försöka undvika det så länge Baby A hade huvudet ner och det hade hon ju. Att Baby B bestämt sig för att ha fötterna neråt var bara en liten hicka på vägen hade hon sagt. Hon skulle försöka vända honom efter att Mayia fötts, och om det inte funkade så kunde han födas med rumpan först. Skulle det bli något problem så skulle vi ta det då = minimal risk för kejsarsnitt....
 
Strax efter 6 på kvällen: Det gick snabbt när hon hade bestämt sig och jag blev direkt skjutsad till operation, Kevin fick gå iväg för att byta om. Att få epidural var aldrig aktuellt i min värld, och jag hade inte ens googlat kejsarsnitt. Jag kände att jag hade absolut ingen koll alls på vad som skulle ske. Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv!
 
Efter mycket tårar så satt de bedövningen och började kejsarsnittet. Jag vet att jag skrek efter Kevin i ren panik och en sköterska sprang och hämtade honom. Han kom in i rummet precis när de tog ut första bebisen, Mayia. Ungefär samtidigt hörde jag att en sköterska ringde till intensiven (NICU) och ville ha mer personal och jag hörde hon sa "level 3, level 3" flera gånger. Jag hade läst tillräckligt innan om preemie babies och visste att de antog att bebis # 2 skulle behöva extra hjälp på en gång. 2 minuter efter sin syster kom Makai.
 
Hela kejsarsnittet överlag är ganska suddigt, jag var nog tillräckligt drogad från droppet innan - på gott och ont.
 
Efter att ha vägt och mätt bebisarna så tog de Makai till NICU pga vätska i lungorna och svårt att andas själv. Samma som det var med våran första son.
 
Resten av natten spenderade jag uppkopplad till dropp och jag minns nästan ingenting, tyvärr. Kevin satt på en stol bredvid min säng nästan hela natten, men små avbrott för att gå till NICU och kolla till Makai, och han har berättat att jag fick sprutor och nytt dropp för att få ner blodtrycket, men att det inte hade fungerat och de hade varnat att jag kanske skulle behöva ligga på intensiven ett tag. Runt 9 på morgon hade mitt blodtryck gått ner lite och vi fick ett rum. Jag var fortfarande uppkopplad med Magnesium och hela den dagen är suddig, jag kunde inte komma ur sängen för att se Makai.
 
Jag är inte glad över hur denna förlossning blev. Det känns så trist att stora delar är så suddiga och jag var för drogad för att riktigt känna mig lycklig när mina barn föddes. Sorgligt va?
Dagarna på sjukhuset efter kejsarsnittet var hemska. Jag hade klagat till Kevin att jag inte trodde jag kunde överleva smärtan från snittet, lite överdrivet kan man ju tycka nu i efterhand! Vi fick ha Mayia på rummet med Makai låg kvar på intensiven tills han var 8 dagar gammal.
 
Inte för att låta deppig- men det vart inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade svårt att hantera att mina barn inte var på samma ställe och jag tror nu i efterhand att jag var på gränsen postpartum depression. Dagarna på sjukhuset var änna tyngre då jag knappt träffade Kadien alls, och saknade honom så sjukt mycket. Jag grät mer de dagarna för att jag saknade honom än för hur ont det gjorde efter snittet!
 
 
På bilderna är tvillingarna 1 dag
 

Efter att jag fick komma hem med Mayia var det ett evigt åkande mellan sjukhuset och hem. Jag hade fått tabletter för mitt blodtryck och blodförtunnande sprutor så jag pendlade mellan må dåligt och huvudvärk av högt blodtryck, och illamående, svimfärdig och svag när mitt blodtryck gick ner för snabbt. När Makai äntligen fick komma hem kändes det bättre och snittet läkte ganska snabbt. Efter ca 2 veckor gjorde det inte ont längre och jag började må bättre.
 
Jag tror att tack vare min fina man, svärföräldrar och Kevins syster, samt min familj på telefon och sms med uppmuntringar och kärlek så kom vi i ordning någolunda snabbt. Min mamma kom hit och hjälpte till i 5 veckor - det var guld värt! Jag grät mycket i början, och jag var inte säker på om jag skulle orka med - men det vände efter några veckor.
 
Nu minns jag knappt hur livet var utan mina 3 hjärtan!
 
Så för att avsluta. Det var tungt. Det var jobbigt och gjorde ont. Jag var trött - men det var allt värt mina nya småttingar, mina fina lilla tvillingar.
 
 
 
 
 


Kommentarer
Linda

Åh, jag har inte hunnit läsa ikapp allt du skrivit! Vad skönt ändå att allt gick bra trots kejsarsnittet... Vi pratade ju där innan och jag veeet hur mycket du inte ville det. Men, dina hjärtan är här nu - de är sååå fina. Och DU är fin! Det lyser om dig gumman! Vilket jobb du gör också med alla tre! Kram <3

2013-11-18 @ 08:33:23
URL: http://enrosabubbla.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Belle - trebarnsmamma i New York

Follow your heart ♥

RSS 2.0