Jag har ingen lust att blogga, eller sitta vid datorn overhuvudtaget.

En person i mitt liv som jag brytt mig mycket om, men som jag haft blandade kanslor for, har tyvarr fatt ett straff hon maste ta. Det ar en svar situation och nagot jag aldrig aldrig ville att hon skulle behova ga igenom. Det ar svart att vara i krig med en tjejkompis, och det ar annu svarare nar mina andra vanner kommer i klam mellan oss ocksa.

Jag antar att jag kan sluta se dig som min van, sa som jag har raderat din man ur mitt liv for hur han lurade och svek mig, maste jag gora samma sak med dej. Jag vet att ditt liv ar forstort - men det ar nagot du sjalv maste ta ansvar for, och nagot du maste inse att du och bara du har orsakat sjalv. The truth hurts - speciellt om man ljugit sig bla for att fa alla andra att tro pa "sin egen sanning" som ar helt baserad pa dina sinnessjuka logner.
Men det gor ont att veta att du maste ga igenom detta anda, speciellt med tanke pa dina barn. Jag bryr mig om dej, men du fattar inte det, du ser mig som en elak bitch och forsoker till och med vanda mina vanner emot mig.

Det ar anledningen att jag inte kunnat tanka klart och skriva och blogga som om jag ar the happiest girl alive.
Varje gang jag passerat dator har jag haft ett mail eller meddelande fran dig med logner, logner och mera logner och massa skitsnack.

Senaste aren har jag forlorat vanner. Utan att jag sett att det var pa vag att handa, jag har varit alldelens for naiv och alldelens for saker pa att alla borde fa en andra chans. I changed my mind. Jag har tagit for mycket skit for andras skull, och haft for manga problem pga andras misstag.

Jag ar fokuserad nu och vet vad jag maste gora i mitt liv, och vilka jag vill ha i mitt liv. Det finns tre tjejer jag vet kommer alltid finnas dar for mig, och jag kommer gora allt for att alltid kunna vara dar for dem. Tre underbara vanner som jag kan skratta, grata, prata, skrika och bara vara helt tyst med, och jag uppskattar er sa sjukt mycket.
Jag saknar er. Jag alskar er. Jessie, Josie och Ida.