Jag gillar inte att säga det, att jag är ensam hemma alltså...det känns som en direkt inbjudan till alla psykopater och idoter att bara komma och ta mig liksom. I tisdags skrämde Okeeffe mig när jag hade glömt dra igen en av gardinerna - stående i mörkret viftade han med massa grejer innan jag upptäckte honom och skrek. Jag har alltid varit lite mörkrädd men det har blivit annorlunda med åren (eller snarare senaste året). Jag är rädd för andra saker än när jag var barn.
När jag träffade min kompis J igår frågade han om en person, en person som betydde så himla mycket för mig under en lång tid av mitt liv. En person som var som en bror och jag älskade, men som nu är en fiende och allt känns så långt borta. Senaste 24 timmarna har jag inte kunna få honom ur mitt huvud, det är konstigt det där. He is my past - not my present - and definitely not my future, och jag hoppas att han aldrig kommer komma tillbaka in i mitt liv. Let it go Belle...