Första veckorna av min graviditet gick jag omkring och trodde att jag hade koll på läget, jag mådde skitilla men spydde inget alls. Det var gånger när jag psykade mig själv att jag inte behövde fast jag visste att jag var nära. Fram tills vecka 9 och min inskrivning på mitt andra läkarbesök när jag hade fyllt i alla papper, och min barnmorska sa att det är ovanligt att må så illa utan att behöva kräkas.....soooooo, på väg till jobbet käkade jag frukost med älskling och direkt när jag kom in på kontoret började det såklart! 9,10,11,12,13,14 så i 6 veckor har det hållt på nu - men jag tror att jag mår generellt bra faktiskt - inte alls så farligt som jag alltid tänkt att det kan bli! Jaja, lite äckligt prat men jag funderade på det nyss när lillen såg till att jag inte fick behålla middagen (stor idé att jag precis innan hade tvingat i mig mina superstora, vidriga vitaminer *usch* kunde ha skippat dem idag, haha)... jag vet att vissa av er har barn - hur mådde ni under början av eran tjockistid?

Nu ska jag sova, eller försöka somna innan Kevin kommer hem annars blir det så sent. Det funkar verkligen så - om jag inte sover när han kommer hem blir jag uppe med honom och babblar eller kollar på TV eller myser. Fredag imorgon - LOVE IT - speciellt eftersom det blir min första riktiga lön sen jag fick ny tjänst så jag vet att jag kommer gilla vad som kommer in på kontot! =)