Att vara gravid med tvillingar....
...var nog det mest påfrestande jag vart med om. På samma skala som det var att ha långdistans förhållande - lika uppgiven och trött var jag under den här graviditeten. I alla fall på slutet.
Lite matematik: Mayia vägde nära 2.6 kg när hon föddes (jag säger ungefär då jag översatt från Lbs/Ounce till kilo) Makai vägde ca 3.2 kg = 5.8 kilo bebis(ar) = stora tvillingar! Jag gick upp 31 Lbs = 14 kilo från vikten jag hade EFTER Kadien vilket var 10 kilo MER än när jag gifte mig 2009. Usch. Anyway.....Det var absolut det tyngsta jag vart i hela mitt liv och det kändes av!
I vecka 7 märkte vi att jag var gravid (tog test hemma) efter att vi alla i familjen hade haft magsjuka och min aldrig gick över, jag spydde konstant. Vecka 8 fick jag ultrraljud som visade 2 hjärtslag! När min doktor sa "This is baby A..." så började Kevin skrika och hoppa, och jag började gråta....och jag grät hysteriskt i flera timmar efter det. Jag var i chock!!!
De första 4 månaderna var bara illamående, och spydde hela dagarna och nätterna. Jag kunde knappt hålla mig vaken alls och tog flera powernaps i bilen under dagarna på jobbet. I vecka 11 fick jag mycket hjärtklappning och ont i bröstet och blev skickad till sjukhuset av min doktor. Fick dropp med vätska och jag var sjukligt orolig för att nåt skulle vara fel med ena, eller båda bebisarna. Hade läst mycket om Vanishing Twin Syndrome och hade panik i stort sett hela tiden att det skulle hända mig!
Suuuuper snygg bild, eller inte. Men ni som känner mig VET att sprutor är min #2 fobi, efter ormar. Jag var panikslagen för att ha droppet inkopplat
Sen rullade det på ganska bra. Det var tungt. I vecka 30 var jag lika stor som när jag födde Kadien (vecka 38) och hoppades på att mina små troll skulle komma någonstans runt vecka 34-35 som de flesta tvillingar gör.
I vecka 32 blev ett vanligt besök hos gynekologen en ny resa till akuten då det visade att jag hade värkar med 2 minuters mellanrum och att baby A (Mayia) låg fixerad. Jag hade redan så mycket ryggvärk och förvärkar att jag hade vant mig att koppla bort smärtan så gott det gick. Blev uppkopplad med dropp för extra vätska och också någonting att försöka hindra att det skulle bli förlossning så tidigt. Jag skickades hem på natten fast jag fortfarande hade värkar (en Fredag) och fick order att vara sängliggande med undantag bara för toalett och dusch. Värkarna hade stannat av på Måndagen då jag hade nytt läkarbesök.
Jag hade två låååånga veckor där jag bara flyttade mig mellan sängen och soffan och glodde i taket i stort sett. När jag gick in i vecka 34 tyckte min doktor att de kunde få komma om de ville och jag fick upp och röra på mig igen. Sen spenderade jag varje vaken minut gående upp och ner i trappor, i lekparken med Kadien, tog promenader - allt för att bebisarna skulle ramla ut... jag var till och med in till jobbet ett par gånger för att avsluta alla mina projekt - och hoppades att stressen där skulle skrämma ut dem!
Allting gjorde ont. Fruktansvärt ont! Min rygg var helt förstörd. Jag hade ont i höfterna, värkar som kom och gick, svullna händer och fötter, hemsk halsbränna, kunde inte sova och som pricken över i:et hade vi runt 33-35 ° här i New York. Jag var minst sagt irriterad.
Jag ska ge mig på ett inlägg om förlossningen också! Det kommer snart!
Kommentarer
Trackback
