och tills nu har man ju förändrats ganska mycket..har vart på en föreläsning/ workshop hela dagen och Mr.Urban som höll i spektaklet är sjukt rolig att lyssna på....
vad är det egentligen som gör att man som barn kunde hålla full teater eller dansföreställning framför hela tjocka släkten och okända stackare, naken dessutom, till att som vuxen (ja, jag anser mig vara det for det mesta) inte ens känna sig bekväm med att prata 2 minuter inför grupp...

mmmm det tål att tänkas på....

att jag själv och folk runt omkring mig sätter upp hinder, och minskar min bubbla som jag som barn trodde var stor som heeeeeela universum och att allt i världen kretsade om just mig.
Jag vet att jag inte kan sjunga för jag blev utnämnd till vinnare på en Finlandskryssning som "den som sjöng falskast", jag vet att jag inte har nån framtid som tolk för jag har svårt att lära både franska och spanska grammatiken, jag kan inte bli sjuksyster eller läkare för jag har jobbig fobi för nålar och sprutor.
Så kan man hålla på hela livet - de begränsningar man själv satt upp, eller andra satt upp for dej.

Som vuxen är inte bubblan så stor, och det enda sättet att kunna få upp den och ha allt utrymme igen är att våga.
Våga välta dina hinder, klättra over dem!
Vad kan du förlora?