Jag lovade mig sjalv att aldrig, aldrig braka med Kevin for smasaker...vardags tjafs var nat jag inte forstod mig pa. Men det ar val det naiva med att ha langdistans forhallande? Fran att bara haft intensiva semsterveckor och "all light on us"  nar man verkligen ger varandra 120 % av sig sjalv - till att bo tillsammans... reality check pa hogsta niva!
Okay, dont get me wrong, vi kommer overens sa sjukt bra, och tjafs ar bara tjafs och vi har i stort sett aldrig nagra riktiga brak. Vi lar kanna varandra helt enkelt. Forsoker komma in i vardagen sa smooth som mojligt....
Da behover man inga problem, ingen behover lagga sig i och stressa forhallandet.

Alla har val forhallande -spoken? Ni vet ett gammal ex, eller nan som alltid lagger ut hinder pa vagen?

Nar jag traffade Kev fanns det en tjej i bilden. Hon ar varat spoke. De var aldrig pojkvan / flickvan, men de "dejtade" i 2 ar. Hon terrade mig pa mail, myspace och vagrade slappa Kevin. Det ar svart att lita pa sin alskling nar man ar 10000- tals mil ifran varandra, men vi lyckades bra och vi ar faktiskt gifta nu. Jag vann over henne, och han var den som vann mig over de andra.
Igar kvall var det dags att for sista gangen dra in henne i vara brak och jag hoppas hon ar ute ur vara liv nu. Aven fast vi kommer mota henne flera ganger och hon fortfarande ringer nar det passar henne, sa ar hon ute fran varat forhallande. Punkt.